Ett litet barn på bara 11 år.
Helt ensam uti världen står.
På hennes kinder faller en tår.
Och bara mamma förstår.

Myndigheterna är det som rår.
De är det knappt någon som klår.
Bara domaren vet hur det går.
Medan mamma hoppas och spår.

Vem bryr sig om att pappa slår.
Så det svider på hennes lår.
Och som åsamkat så många sår?
Ingen, trots orden från barnet man får.

Ett litet barn som man ej längre når.
Att visa känslor är nåt hon inte förmår.
Hon visar hat och ilska från igår.
Och längtar till en trygghet som består.

När alla andra bara förutspår.
Så glömmer de hur hon mår.
Mamma vet sedan 11 levnadsår.
Att bara en orolig själ kvarstår.

©Yvonne Olsson

Ingen hörde Utans skrik
Mycke tystade Utans panik
Med skräck i blicken lämnar Utan livet
något man annars tar förgivet

Utan lämnas ensam kvar
hittas inte på några da´r
En vandrare hittar Utan till sist
men Utans redan livet mist

En moralens man försöker fånga Mycket
men den som gapar efter Mycket mister ofta hela stycket
Så Utan begravs Utan frid i sinnet
och det är det som blir det sista minnet.

© Linda

Karin är en ung kvinna som bara vill sina barns bästa. Hon har av samhället tvingats gå under jorden. Ett samhälle som trots många bevis inte ställer upp på henne och barnen utan på förövaren. En förövare som inte bara nöjt sig med att misshandla Karin utan också gjort sig skyldig till övergrepp på barnen. Nu kan hon inte försörja sig och sina barn utan är helt utlämnad till vänners omtanke. Hon kan knappast gå ut på dagtid av rädsla att synas. Hon vet inte vem hon kan lita på.
Barnen kan inte vara ute och leka med andra. Hur föklarar man för barn att de inte får vara ute? Att de inte får vistas utomhus i dagsljus. Att de inte kan gå till skolan eller dagis.
Jag vet inte men jag undrar om samhället kan ta på sig ansvaret och förklara det för barnen. Kan samhället berätta för barnen att det är samhället och myndigheterna som är orsaken till barnens situation? Inte de själva.
För barn tar åt sig mycket. De tror vilkorslöst att det är de som är orsaken till dilemmat och situationen som uppstått. Barnen känner sig skyldiga.
De förstår inte situationen och det går inte att förklara det för dem.
Karin är förföljd idag av både sin f.d. och samhället. Hon och barnen jagas som djur! Och tyvärr så är hon inte ensam om det.
I vårt välfärds samhälle finns en hel del kvinnor och barn som lever på flykt. Människor sviker dem när de som bäst behöver dem. Människor som de litat på och haft förtroende för men som plötsligt vänder sig emot. Jag undrar hur dessa svikare egentligen känner sig? Hur känner de sig när de utsatt en medmänniska för skada? Kan de sova gott om nätterna?
Hur ska man kunna öppna ögonen på myndigheterna i frågor om misshandlade kvinnor och barn. Myndigheter som, trots bevis, inte ser längre än näsan är lång. Önskar dem en Pinoccio näsa så kanske de ser lite längre.
Männen som är orsaken till att kvinnor och barn måste leva som flyktingar i eget land, har fått ett namn. De kallas för "stalkers" - personer som tvångsmässigt förföljer och hotar sina offer. Ofta är det män som inte kan släppa taget om en kvinna. Många män som misshandlar kvinnor är psykiskt störda, men stalkers är jämförelsevis en mindre sjuk grupp och kommer sällan i fråga för vård.
Bra att vi vet vad vi ska kalla dem, men om de nu inte kan få vård så varför inte skapa egna lagar för bara dessa "stalkers"? Sverige är ju så duktiga på att ta fram lagar så varför inte skapa en lag för en grupp individer som faktiskt är farliga för kvinnor och barn. Men att stifta lagar för petitesser går nog bra!
Ett gott råd till de styrande och bestämmande: Ställ en bunker till förfogande i något nedlagt mentalsjukhus eller fängelse och lås in dessa "stalkers" där.
© Cattis